Tänker att det finns ett inre och yttre. Att skogen är det yttre och tarmarna det inre. Men det tar inte lång stund tänkande innan önskan om mindre dualism och mer Helhet försluter detta sår av yttre och inre. Tittar på vattnet och inser att det strömmar igenom mig, att det är ett yttre som strömmar igenom mig och då också är ett inre. Det yttre och inre binds ihop av detta vatten. Ser trädet, det yttre och tänker att koldioxiden från lungorna tas upp av bladen i trädet och strömmar genom sildelen till trädets alla delar. Syre avges som i sin tur tas upp av den mänskliga kroppen. Överallt finns detta strömmande där det yttre och inre försvinner och istället uppstår en större kropp i vilken jag är en del och i vilken allt strömmar igenom, vare sig det är via min sinnen eller kropp. Att jag är avskild från världen blir allt mer en illusion ju mer dessa tankar gör sig plats. Bergets mineraler vilar och passerar mig, Kan jag verkligen säga om tillvaron att det finns ett bortom och ett inom. Vad händer om jag istället säger att allt är jag. Ett allestädes gemensamt jag som kan ges ett egennamn. Allt vatten förenar oss. All jord, all luft, allt ljus, alla ljud, all hud, tankar och känslor. Allt förenar oss, visar oss att vi inte är ett avdelat, utan ett gemensamt. Vi kan avskilja oss men då blir vi sjuka och döende. Bara genom avskiljandet kan vi förstöra världen. Bara genom att skilja Naturen från oss själva, kan vi skövla och döda henne. Genom att ta till oss Naturen, göra henne till vår moder och vår fader kan vi vara som Ett. Kanske var det meningen med budordet ”Hedra din fader och din moder för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land.” Inte för att enbart hedra våra biologiska förfäder utan för allt som kan sägas vara vår fader och moder.