Är det möjligen så att Helheten (Gud) är den jag kunde varit om jag inte slitits itu, eller kunde varit i en hel familj utan söndring och konflikt. Att jag kan vända mig till det jag skulle kunna vara om jag var Hel, som Ett. Har funderat en tid på när Jesus på korset säger ”förlåt dem, för de veta inte vad de göra”. Vem talar han till, om inte denna tänkta helhet, den jag skulle kunna vara som hel, den som vi skulle vara som Ett, den som vi skulle varit som en hel familj, en hel släkt, en hel stad, land eller värld.
Det gör allt förståeligt, och intuitivt äkta. Jag kan rikta mig till denna helhet. Jag kan sätta en symbol på väggen i guld, som en sol, en ängel och ett kors. Jag kan ställa en tavla med änglar, guldram blommor och ett par omslutna av ett täcke, med en sol i bakgrunden.
Jag kan upprätta en bibel, som en väg till denna helhet, denna helhet i mig själv, i oss som ett par, i vi som familj, släkt, människa och natur. Jag kan föreställa mig allt detta och beskriva vägen dit. Det är Gud och det är bibeln. Det förklarar religionen.
Gud är föreställningen om oss i den vackraste av världar, den där vi är som Ett. Den där vi är hela. Här uppstår också tro och hopp. Tron på att jag kan bli hel. Hoppet om att räddas. Att bli frälsta.