Gud kan möjligen ha skapat världen men hen var inte den största Helheten eller Guden. Den största Guden var Ett, helt sammanhållen, likartad, oändlig och tidlös. Ur denne Gud bröts sig den Gud vi vanligen kallar Gud och skapade världen. Världen skapas genom differentiering, där helheten ständigt delas i allt fler delar. Den största Helheten blir genast två mindre Helheter eftersom en Helhet inte kan delas till en ny Helhet. En delning måste alltid ske genom två eller fler delar.
Helheten, det vill säga Gud, kan inte stå utanför skapelsen. Hen måste var del av den. Helheten har en karaktär som t.ex. likformig, oändlig och tidlös, vilket gör att Hen kan liknas vid ett osågat pussel med en bild på. Denna bild är Helheten och allt Gud kan vara. Gud kan inte betrakta sig själv eftersom det inte finns någon utsiktspunkt att betrakta ifrån. På det sättet kan man säga att Helheten inte finns eftersom det inte finns något som kan vara medvetet om sig självt. När denna Helhet övergår från Ett till Två försvinner denna omedvetenhet och betraktandet kan börja.
En skapande Gud kan uppstå och den andra halvan kan bli skapelsen. Denna skapande Gud ligger nära till hands att kalla anden, det vill säga den förmåga världen har att skapa liv och själ. Vi ser hur livet går vidare trots att vi föds och dör, denna livskraft som går igenom oss är lika obegriplig som den skapande Guden. Genom människan skapar denna livskraft budorden, vilket inte annars skulle vara möjligt eftersom det inte fanns någon som kunde uttala den, ingen som kunde skriva ner den och tillämpa den.
Viktigt att förstå är att den Gud, vare sig man menar den största eller näst största Guden inte kan vara opåverkad av vad delarna formar sig till. I samma ögonblick som den första Helheten delades fick den en annan form. Den blev ändlig eftersom en del endast kan vara oändlig till den möter den andra delen. En del är alltid ändlig tills den integreras fullständigt i Helheten.
Så, vi har nu skaparen och skapelsen. Ur delningsperspektivet ser vi att vi inte bara har en Gud utan tre. Den ursprungliga Helheten, skaparen och skapelsen. Dessa tre delar ligger mycket nära eller är lika med treenigheten Livskraften (den största guden) föräldrarna (skaparen) och barnen (skapelsen). Människan kan inte få barn själv vilket gör när kvinnan och mannen förenas att de måste räknas som Ett i skapelseögonblicket. När kvinnan och mannen parar sig uppstår en varelse. Deras könsliga uttryck sammansmälter och upphör. Resultatet kan bli ett barn.
Skapelsen är själv en Helhet och därmed en Gud vilket är uppseendeväckande. Målaren kan inte skapa utan pensel, färg och papper. Den skapande Helheten behöver något materiellt att rikta sig skapande till. Återigen ser vi att skaparen och skapelsen är beroende av varandra.
Varför behöver Gud skapa budorden? Varför kan inte den enskilda människan och grupperna av människor själva hantera rättvisan? För att den är komplicerad? För att den kräver erfarenhet av ett slag som en människa inte hinner forma under sitt liv, eller erfarenheter som är för svåra för att varje människa skall kunna grundlägga den. Det vill säga att varje människa måste krocka med sin bil för att forma en lag, eller döda en annan människa för att forma det femte budet.
De tio budorden är ju inte tillämpbara eftersom lagarna begränsar en människas tillvaro för mycket. Människor dödar varandra i krig och i situationer där de får välja vem som måste dö. Om någon försöker döda mina barn t.ex. och ingen annan lösning finns än att jag måste döda den som hotar mina barn hur skall då första budet tillämpas. I och för sig bryter den som hotar min barn redan mot regeln. Det blir ju en väldig massa komplikationer eftersom alla inte kan anses vara informerade om första budet, vilket gör det tillämpligt endast på de som vet om det och accepterat det. Den som hotar mina barn kan ju t.ex. ha barn som måste dö om inte mina barn dör. Vi lever med lagar vare sig vi vill det eller inte och nyttan med lagarna är för de flesta av oss livskraftiga.
Både skaparen och skapelsen är båda skapade ur den första guden. Å andra sidan kan inte den första Guden skapat de två andra gudarna ur något annat än sig själv så den första Guden finns alltid närvarande fast inte i sin ursprungliga skepnad.