helheten

Kan inte låta bli att skriva lite om helheten som uppstod ur dessa ord.

”Att dansen handlar mycket om känslor, känslor som är förbundna med vatten, och inte som tankarna med luften. Det är som om bilden visar dig från ett mer helt håll, som om bilden visar dig som helhet, med alla dessa inbyggda konflikter. Som om vänstra hjärnhalvan har lättare att vara i konflikt utan att det märks eftersom den hela tiden bryter ner saker i ännu mindre delar om det behövs, eller sätter ihop delar så att det passar bättre med hur jag vill uppfatta mig själv.”

Att från helhetens håll visar sig konflikterna tydligare än vad de gör från delarna. Delar som inte strävar mot helheten har svårt att uppfatta konflikter och framför allt kan det vara svårt att se konflikterna inom mig själv. Om jag utifrån perspektivet att jag uppfattar mig som en helhet betraktar mig kommer konflikterna vara synliga och bekymmerslösa, precis som världen är bekymmerslös över en jordbävning. Eller en betraktelse av ett sår på min arm. Det rubbar inte min helhet. Jag är bekymmerslöst kvar i helheten. Men är hela min kropp uppskuren finns ingen helhet att vara kvar i, i alla fall inte fysiskt.
Upplever jag mig som ett sår och inget annat, blir jag hysterisk, vilket förklarar ett och annat.

Det här förändrar en del drömmar jag haft. Drömmar som jag betraktat från delen. Men om jag istället betraktar de utifrån helheten visar de sig från ett helt annat håll. I den vänstra hjärnhalvan är jaget ansvarigt för allt, i den högra är allt ansvarigt för allt. En mycket intressant skillnad. Från den högra hjärnhalvans helhetstänk kan den visa upp nästintill vad som helst, eftersom den anser att allt är allas ansvar. Det gör inte så gärna jaget, den vill hellre lägga ansvaret på ett annat Jag.

Vad märkligt allt blir om jag säger att jag är allt som gör allt. Jag är den som är! Är jag den som är? Är jag detta jag?
Vilken märklig skillnad mellan att vara är och var jag. Jag är ett subjektiv och är, är ett verb.
Cyklar! Är. Cykla. Vara.
Det finns en märklighet med är. Att cykla, är inte detsamma som att vara. Eller är det jag som ser ordet ”vara” som dåtid. Eller har subjektivet flyttat in i ordet är och blivit vara? Intressant! Kanske kan grammatiken flytta in här och visa vägen! Vad det nu är för mål vi har.
Är och vara
Cyklar och cykla
Är är, ett tillstånd utan någon annan aktivitet än att finnas? En bekräftelse från något sinne att den förnimmer något om sig själv.